Förväntansfull och liten

Så var det första ljuset tänt. Lika så det andra, det tredje och det fjärde. Advent är förbi och dagarna inför dopparedagen närmar sig hastigt, men jag känner inte julglädjen – åtminstone inte som förr.

Som liten var det en evig längtan på julaftonen som alldeles för sakta smög sig på, men det var så spännande! När första december var kommen var det en ren lycka att stiga upp om mornarna, då man visste vad som väntade – först lucköppning och sedan en kvarts tv-tittande på julkalendern samtidigt som man åt frukost. 

När hemmet sakta fylldes med små tomtar, glitter, vackra julstjärnor och mamma bytte till de röda gardinerna – då visste man att det var nära! 

Åh, så spännande det var när julgranen så småningom togs fram – för att inte tala om när det fylldes på med julklappar av alla de slag under den.  Allra mest spännande var det när man försiktigt smög fram till paketen och tog upp dem med sitt eget namn på och kände, skakade och lyssnade på dem. Vad kunde det vara? 

Sedan kom då äntligen dagen man väntat på i ett helt år. Den började med en mysig frukost med familjen och så klart, i ett försök att stilla barnens längtan till tomten skulle komma, öppning av en morgonjulklapp. Därefter tog man på sig finkläderna, satte upp håret i söta flätor, eller gjorde lockar i det och med sina finaste klackiskor var man redo att möta dagen med ett leende.

  
En förväntansfull treårig chefs red.

Så väntade man, och väntade. Att det kunde ta sådan tid! Morgonpresenten hade man hunnit bli lite leds på medan man satt framför teven och kollade på en massa klassiska julprogram. ”Pling-plong”. Någon ringde på dörren och snabb som ett spjut var man för att öppna, men till ens förtret var det inte någon gubbe med röda kläder, utan det var släkten – stora tjocka släkten. Trots allt blev man gladare när det, tack vara dem, fylldes på med julklappar under den vackra granen. Inte var man då ledsen att högen liknade Mount Everest. 

Julstöket hördes från köket där mamma och mormor, febrilt, försökte hinna klart med all julmat innan Kalle Ankas jul började på tv, dock hann de aldrig, utan ofta blev det klart precis under programmets gång. Även fast man hade sett Benjamin Syrsa och hans vänner i alla år klockan 15.00 på julaftonen, så satt man där, som fastklistrad, och tittade. Ofta åt de vuxna, som inte längre höll fast vid traditionen med Arne Weise, under tiden.

När barnen sedan också hade hunnit äta allt ifrån prinskorvar, köttbullar, lax och julskinka till potatis, rödbetssallad, ägg och matbröd och druckit julmust, var det dags för ytterligare en stunds väntan framför teven. Jag tror aldrig att man har sett så mycket på tv som på julafton. 

Så försvann morfar och man fick höra att han gått och köpt tidningen, och tänkte att han var tokig som gick nu, när det var så nära till det att tomten skulle komma.

Till slut, när man nästan hade gett upp hoppet, så knackade det på ytterdörren. Som förstelnad, satt man i soffan när någon sa ”Men! Vem kan det vara? Gå och titta, barn” och barnen sprang mot dörren. Hack i häl fanns de vuxna med sina kameror. ”Ho! Ho! Finns det några snälla barn här?” sa den rödklädde filuren med långt vitt skägg och tomteluva som kommit in i värmen. An aningen blygt räckte man upp ena handen, och ibland båda två, och svarade ”Jo…” Tomten måste ha tyckt att det var ett bra svar eftersom han varje år följde med en till vardagsrummet. Man visste minsann vad man skulle svara på den frågan!

Sedan alla vuxna hade hälsat på den gamle mannen var det dags för det alla väntat på och varit snälla i ett helt år för – julklappsutdelning! 

Med uppspärrade ögon och leendet utbrett till max gick man, gång på gång, fram till tomten, gav honom en kram och sa ”tack” då man hämtade julklappar med sitt namn på. Just den sysslan hade man kunnat hålla på med i evigheter.

När den alltför korta julklappsutdelningen var avklarad, var det inte med missnöje som man tittade på sin jättehög med paket och slet upp omslagspappret som om man aldrig gjort något annat i livet. En efter en slängdes julklapparna fram bland allt skräp, så de vuxna hade fullt upp att skyffla upp allt skräp i stora, svarta sopsäckar samtidigt som de försökte hålla reda på vem som fått vad samt le lite emellanåt.  

Nuförtiden är det så mycket som ska fixas och donas innan man kan njuta av julen. De sista dagarna kring jul kretsar allt kring att köpa de sista julklapparna som aldrig blivit av. Man tycker ju att man borde få vara ifred i affärerna och leta de perfekta grejerna i lugn och ro, för att alla andra duktiga människor redan borde ha köpt alla sina, men på något konstigt sätt tycks hela stan alltid vara just där man är och sista-minuten-handlar. Dessutom ska man försöka få sitt lilla studiebidrag att räcka till de där klapparna som man inte måste, men ändå vill, köpa till vännerna och släkten. Har man inte ett gott hjärta då, så säg? Det är knapert i plånkan, men man brukar lyckas fixa det till slut.

Man hinner inte med under julruschen. Allt går så fort att man inte hinner reagera att det överhuvudtaget är jul i luften. Det är nästan skrämmande att man missar den sista, och mest värmefyllda tiden på året för att man gräver ner sig i allt julstök.

För oss som går skola är det verkligen stressigt. Alla arbeten från höstterminen ska göras klart och lämnas in, så då blir det att man sitter och arbetar med dem fram till dagen innan jullovet. Inte är det konstigt att man, när skolan äntligen är slut för året, upptäcker att det bara är ett par dagar kvar till jul. Har man tur så hittar man julstämningen då, när man kan slappna av lite. Känner ni igen er? Det borde vara förbjudet med skolarbeten från och med den första december, så man hinner känna julglädjen innan julen är över. Det skulle nog alla må bra av, eller hur?

Nåja, nu är det slutpratat med minnen för den här gången. Hoppas ni får en riktigt skön jul och att ni inte slutar tro på tomten bara för att ni är stora, för vad skulle morfar annars ha för sig på julaton? God jul!

/Therése Landström, chefs red.

Tillbaka